Sverige är ett av mycket få nationer som har tvångsvård för missbrukare. Av de länder som har kvar paragraferna är vi ensam om att tillämpa lagen.
Den svenska tvångsvården är ett misslyckande eftersom vi har otroligt höga kostnader för att vårda våra missbrukare samtidigt som dödligheten är mycket hög. Tvångsvården ses idag som en metod att hålla socialt utslagna borta från vårt offentliga rum. Tunga missbrukare åker in för tvångsvård, avgiftas och kommer ut och fortsätter sitt liv med missbruk. Det ligger alltid sociala eller psykologiska grunder bakom missbruk; att avhjälpa dessa problem måste ses som en del av vården och troligtvis åtgärdas före den kostsamma avgiftningen. För att vården ska ha någon positiv effekt måste brukaren själv ha insett att det är dags att ändra på sitt liv. För de som väl skaffat den insikten är inte tvångsvård aktuellt utan deras rätt till vård finns i socialtjänstlagen.
För en person med missbruksproblematik finns det idag goda anledningar till att inte vilja söka hjälp från sjukvården då sjukvårdspersonal har skyldighet att rapportera till socialtjänsten som senare kan starta ett ärende om tvångsvård. Fall där personer egentligen varit mottagliga för hjälp på ett tidigt stadium där vården kunnat vara okomplicerad, blir idag förvärrade av personens rädsla för tvångsvård som de ändå landar i senare eftersom missbruket förvärrats då de inte sökt hjälp.
Jag anser att piratpartiet ska arbeta för att avskaffa lagen om tvångsvård av missbrukare.
Anton Moberg
moberg.anton [a] gmail.com
Bildattributation: Lies Thru a Lens (flickr). Bildkälla. Licens: CC BY 2.0.
.jpg){kind=link}
Kommentarer
Möjligheten att kunna avhjälpa sociala och psykologiska problem som ligger till grund för missbruket är nog större om personen avgiftas först.
Har svårt att se att dessa problem skall vara lättare att göra något åt om personer befinner sig i ett missbruk ?
Jag tycker att Portugal är ett mycket bra föregångsland när det kommer till narkotikapolitik. Avkriminalisering, frivillig vård och otroligt lite dödsoffer trots hög arbetslöshet, liberalare syn på narkotika och alkohol. Självklart så är ju alkoholen inte särbeskattad och man kan hänga på nattklubb precis hela natten. Med svensk logik så borde det vara rena helvetet ner i Portugal men det är det ju inte. Den svenska preventionspolitiken är ju ganska väl motbevisad.
När någon tas med narkotika i Portugal – och det inte är så mycket att man räknas som narkotikaförsäljare – så skickas de till Anti-drog klinik och de kan då tvingas till tvångsvård om kliniken anser det behövas.
Det här är en besvärlig fråga. Det finns missbrukare som objektivt sett blir hjälpta av tvångsvård. Samtidigt avskräcker tvångsvården andra från att söka hjälp. Till det så har vi det moraliska problemet att tving på människor något som de inte vill. Jag lutar åt att ett avskaffande av tvångsvården är det bättre alternativet, men jag har full förståelse för att andra anser att tvångsvård är det bättre alternativet.
Man ska inte glömma att det inte alltid är drogen som är problemet. Förekomsten av psykisk ohälsa som existerat innan missbruket inträtt är betydande.
En dysfunktionell tillvaro där drogen i sig är en flykt för att hantera vardagen i t.ex långtidsarbetslöshet, mobbning i skola och/eller arbetsplats, depression m.fl. spelar oerhört stor roll i progressionen från ett växelvis bruk till ett missbruk.
Alla med substansbruk är inte missbrukare, men idag finns det ingen möjlighet att särskilja sådant.
En människa upplever sig vara accepterad och respekterad av samhället och sina medmänniskor är också mindre benägen att missbruka men en missbrukare är också mer benägen att på egen hand söka vård eller upphöra med missbruket om dessa förutsättningar möts.
Tvångsvård fungerar inte. Man måste själv ha bestämt sig till hundra procent och dessutom utföra en hel behandling helhjärtat. Dessutom finns det för många behandlingshem som är oseriösa, och är snarare en ungdomsgård där man kan knarka fritt än ett ”behandlingshem”.
Alla ska ha rätt till behandling, men tvångsvård är bortkastade resurser både vad gäller platser och pengar. Jag ser hellre att en person med insikt över sina problem, som genom konsekvenserna missbruket gett ber om hjälp, och får hjälp, än att den stackars personen är hjälplös på grund av just brist på resurser.
Helt rätt piratpartiet!
Det finns personer som tvångsvårdats som själva aldrig hade tagit det steget då de knarkade och som efteråt har insett att de behöver ändra sitt liv.
Skall vi då inte hjälpa dessa som inte längre förstår att de måste ändra sig ?
nananan
nananan
nananan¨
lalalala
nananana
hejdå
Problemet är att alla typer av tvångsåtgärder i slutändan missbrukar den s.k vårdade. Speciellt psykiatrin. Sen så straffar dem folk snarare än hjälper.
Jag ser all drogpåverkan på samma vis som en infektion. Drogen blir ofta en persons hobby och käraste vän som man alltid vill ha tillgång till. När det gäller alkohol är det närmast övertydligt, men cannabis är närmast helt oskiljaktig från vardagen för brukaren, åtminstone efter en tids bruk. Därför upplever jag drogfrihet som att tillfriskna efter en sjukdom.
Jag glömde att tillägga varför drogpolitiken är så svår: det hela påminner mycket om eugeniken som rådde förr. Man steriliserade folk, skickade iväg dom till olika anstalter och vidtog en massa tvångsåtgärder. Det finns en bättre lösning: ”Just dont do it” (Nancy Reagan)