När vi startade arbetet med att bredda Piratpartiet framstod ekonomisk politik för mig som ett av de områden, där detta arbete skulle vara allra svårast.

Men nu när vi kommit en bit i breddningsarbetet verkar frågan inte alls lika besvärlig. I stora delar av den ekonomiska politiken har vi redan en politik som tydligt hänger ihop med våra grundläggande värderingar och analyser. Några av de hål som återstår behöver vi kanske inte ha någon åsikt kring. Andra verkar rätt enkla att fylla.

Utveckling och tillväxt
Vi kan konstatera att många av partiets traditionella krav tillsammans formar just den politik, som modern forskning pekar ut som avgörande för innovation, ekonomisk utveckling och höjd levnadsstandard:

• En god digital infrastruktur.
• En skola där elever tränas att själva hitta kunskap, lösa problem och ”tänka utanför boxen”, och uppmuntras att försöka själva.
• Satsning på forskning.
• Nedmontering av immaterialrätt och andra hinder för att kunskap och idéer används, utvecklas och kombineras på nya sätt.

Sedan är det viktigt att besinna att denna tillväxt kan och bör växlas ut både i sådant materiellt välstånd som enkelt mäts i pengar och BNP-statistik (som mat, bostad och IT-hårdvara) och i mjukare, mer svårkvantifierbara värden (som ren miljö, fritid och tillgång till kunskap och kultur).

Frihandel
En viktig grundläggande fråga kring ekonomisk politik gäller frihandel kontra protektionism. För ett parti som hävdar att immateriella storheter ska vara fria att röra sig mellan människor och över gränser är det naturligt att samma sak ska gälla varor. På höstmötet ställde sig partiet tydligt bakom krav på frihandel mellan EU-länder och mellan Sverige/EU och omvärlden.

Anpassa system efter nyskapande småföretag – inte efter dinosaurier
Mycket av de system som stat och arbetsmarknadens parter byggt upp kring ekonomisk verksamhet utgår från en norm där man har en fast heltidsanställning hos samma arbetsgivare under lång tid och där man arbetar med verktyg eller maskiner som inte går att flytta från arbetsplatsen. Man detta är inte längre verkligheten på arbetsmarknaden.

Pensioner blir t ex mycket lägre för den som byter arbetsgivare ofta än för den som har samma arbetsgivare livet genom. Rapporterna till A-kassan är nästan omöjliga att fylla i för en skådespelare, som under en arbetslöshetsperiod fått ett tillfälligt deltidsknäck för att träna in och spela en pjäs några kvällar. Eller för en arbetslös skribent, som fått ett enstaka frilansuppdrag. Systemen för vård av sjukt barn bryter samman om man tar med sig datorn hem och besvarar ett par brådskande mail samtidigt som man steker köttbullar till sjuklingen. Och så vidare. Och så vidare.

En viktig del av vårt arbete med att mejsla ut en ekonomisk politik bör vara att hitta sådana otidsenliga konstruktioner, och ge konkreta förslag på hur systemen skulle kunna bli bättre anpassade till dagens ekonomiska liv.

Ett enhetligt och rättssäkert system för socialförsäkringar
Vad gäller socialförsäkringar förefaller det finnas olika åsikter i partiet kring ifall vi bör sträva efter något slags system med medborgarlön/basinkomst/negativ skatt. Eller om vi ska fortsätta hävda grundprincipen att alla som kan ska förväntas arbeta och bidra till samhällets välstånd och omsorgen om dem som av olika anledningar inte kan arbeta.

Vid sidan om detta uppfattar jag dock att det finns en bred enighet om att dagens socialförsäkringssystem är alldeles för fragmenterat och plottrigt. Vilket bland annat leder till:

• Orimliga orättvisor mellan dem som råkat hamna i olika system.
• Stora problem för dem som råkar hamna mellan stolarna i systemen.
• Att alla systemen har incitament att försöka kasta över de människor som behöver hjälp på något av de andra systemen, istället för att försöka hjälpa henne.

Det borde därför finnas enighet i partiet om att kräva att hela systemet med social- och arbetsmarknadsförsäkringar görs om till ett mer enhetligt, mer rättssäkert och mer mänskligt system, där människor tas omhand istället för att kastas runt. För dem som inte tror på medborgarlön blir detta ett slutmål, för dem som tror på medborgarlön (eller liknande system) blir det ett viktigt första steg.

Skattesystem
Vidare har jag en känsla av att många i partiet tycker att det är viktigt att skattesystemet är så enkelt och enhetligt som möjligt, med så få ytor som möjligt där man måste dra tämligen godtyckliga gränser mellan exempelvis olika skattesatser eller avdragsrätter. Samtidigt har jag också en känsla av att många är oroade över de skattekilar, som gör att det krävs många timmars eget beskattat arbete för att kunna köpa in en timmes utförd tjänst (ifall man själv och den vars tjänst man köper har liknande lönenivå), och som varit bakgrunden till dagens rot- och rut-avdrag. Om och i så fall hur de två önskemålen ska kunna förenas är jag inte säker på.

Konjunkturpolitik
En fråga där diskussionen under senaste årtiondena flyttas fram och åter bland ekonomer och politiker gäller om staten ska föra en aktiv konjunkturpolitik, genom att ”gasa” när ekonomin går sämre och ”strama åt” när den riskerar bli överhettad. Eftersom Anders Borg i detta avseende uppför sig som en klassisk socialdemokrat finns inget akut behov av att ta ställning i den ekonomiskt-teoretiska frågan. Däremot bör vi ha tydliga åsikter om VAD man ska satsa på ifall man gasar. Och det har vi redan: utbildning. Utbildning av dem som annars skulle ha gått arbetslösa. Och stöd till fortbildning även av dem som har jobb – så länge arbetsgivaren tar in en vikarie.

Budgetprocess
I Sverige har vi sedan krisen på 1990-talet ett system för statsbudgeten, som de flesta andra europeiska länder avundar oss: Ett regelsystem som accepteras av bägge blocken för hur budgeten ska tas fram, som hindrar att man i längden spenderar mer pengar än man har. Principerna bakom det systemet har medlemsmötet ställt sig bakom: ”Vi vill ha en budget i balans över konjunkturcykler och motverka budgetunderskott.” Därmed ställer vi i denna fråga in oss i det konsensus som råder mellan alla de etablerade partierna utom V.

Nivå på skatter och utgifter
I få områden anses den klassiska höger/vänster-frågan vara så tydlig som när det gäller statens budget. Ska man höja skatterna för att staten ska kunna spendera mera? Eller ska man minska direkta utgifter och transfereringar (”bidrag”) för att kunna sänka skatterna? Det är i alla fall ryggmärgsreaktionen för oss ”gamlingar”, som varit politiskt intresserade i många år. Och kanske också för dem som nu är engagerade i ungdomsförbund och ideologiska diskussionsklubbar.

Men tittar man på det konkreta rikspolitiska landskapet under de senaste sex åren är frågan hur brännande dessa frågor egentligen är. Anders Borgs och Magdalena Anderssons förslag är i numera även i dessa frågor intill förväxling lika varandra. Moderaterna accepterar idag alla de transfereringssystem de en gång argumenterat emot. Socialdemokraterna accepterar de flesta av de nedskärningar och skattesänkningar som gjorts. Eftersom frågorna är viktiga för att mobilisera sympatisörer för bägge blocken ser de till att det finns några symboliska småfrågor av detta slag att bråka om under valrörelsen. Men i senaste valrörelsen var de mycket nära att hamna på ”fel” sida om varandra, och fick i sista stund skriva om de program de planerat driva valrörelsen kring.

Jag undrar därför om detta inte skulle vara en fråga där det är möjligt för oss att passa. Att säga att vi inte tar ställning i frågan om en viss skatt eller socialförsäkring ska vara lite högre eller lite lägre, och istället prata om att både skatte- och socialförsäkringssystemen måste göras mer enhetliga och rättssäkra.

På breddningsbloggen och höstmötet har en annan lösning föreslagits men röstats ned: Att vi ska säga nej både till skattehöjningar och försämringar av bidrag och socialförsäkringar. På så sätt föreslogs vi kunna försäkra både höger- och vänsteranhängare om att vi inte vill förverkliga deras skräckvisioner. Jag tycker den lösningen har klara förtjänster både taktiskt, pedagogiskt och sakligt. Möjligen möter den problem ifall arbetslösheten blir mycket hög eller ekonomin börjar gå bakåt: det är trots allt rimligare att i så fall skära i ersättningsnivåer än anslag till skola och forskning. Men i ett sådant läge får alla konkreta löften om skatter och statsutgifter problem, inte bara våra.

Finanssystem
Kring banker och de finansiella systemen har vi redan en hel del åsikter:

• Sverige ska fortsätta med en fristående riksbank med målet att bekämpa inflationen för att skapa en ekonomisk stabilitet i ekonomin.
• För ett stabilare finanssystem med bättre kapitaliserade banker: Inför ett kreditförlust-konto dit bankerna måste avsätta hälften av sina vinster tills det motsvarar halva egna bundna kapitalet. Pengar från kontot får endast tas ut de år banken går med förlust.
• Vi tar ställning mot en Europeisk bankunion.
• Banker och finansinstitut som har inlåning som omfattas av bankgaranti ska förbjudas att handla med värdepapper och valutor i egen räkning.
• Banker och finansinstitut som för kunders räkning gör transaktioner i värdepapper och valutor ska förbjudas att göra sådana transaktioner i egen räkning.

Valuta
Vi har sedan tidigare tydligt tagit ställning för att vi inte vill gå över till euro som valuta.

Inte färdiga!
Jag menar inte på något sätt att vårt tänkande och diskuterande kring ekonomisk politik skulle vara färdigt. Bara att vi kommit en bra bit på väg, och att jag har gott hopp om att vi kommer att kunna göra riktigt bra ifrån oss när vi blir inbjudna till ekonomiska debatter inför riksdagsvalet.

Henrik Brändén,
Styrelsens sekreterare
Bloggar politik på Henrik B och biologi på Henrik Bränden, molekylärbiolog.