Den kanske besvärligaste frågan för Piratpartiet när vi ska bredda oss är miljön.

Att döma av debatten på breddningsbloggen finns två diametralt motsatta strömningar i partiet när det gäller synen på miljö och resurshushållning. (a) En fundamentalt tillväxtoptimistisk strömning, som tror att mänskligt förnuft och teknik kan lösa de flesta problem. Som i sina mer extrema former argumenterar för att det bara är att köra på och låta ”miljönissarna” stå bredvid och gnälla. (b) En fundamentalt civilisationskritisk strömning, som är allvarligt oroad för att vi överutnyttjar världens resurser, att vi inte kan lita på att teknik och tillväxt ska lösa det hela, utan att vi snarare måste ställa in oss på en framtid med betydligt lägre materiell standard.

Ett möjligt sätt att hantera situationen är att vi låter bägge sidor skriva varsitt program om miljö och hållbar utveckling, och sedan tar en omröstning mellan dem. Jag är dock rädd att vi i så fall snabbt tappar dem i partiet som förlorade omröstningen. Och att det dessutom uppstår olust bland oss som inte riktigt identifierar oss helt och hållet med någon av hållningarna.

Ett annat sätt skulle därför vara att passa i miljöfrågan. Att möjligen ställa sig bakom några måttligt förpliktande åsikter som de flesta andra redan delar, och hoppas på att komma undan med att prata om dem när vi hamnar i debatter och möter väljare. Men jag är inte säker på att det är en bra väg för ett parti som har sitt största potentiella stöd bland de mycket unga. Den öppnar dessutom dörren för godtycke och populism.

En vetenskapsgrundad miljöpolitik?
Så går det att hitta en mellanväg? Jag tror det. För egen del skulle jag kunna tänka mig att vi varken gör oss till programmatiska optimister eller pessimister, utan till lyssnare. Att vi bestämmer oss för att lyssna till vad vetenskapen har att säga om olika frågor, och bygga vår hållning på det.

Det kräver dock att man något problematiserar det här med vetenskap. Vetenskapen gör aldrig anspråk på att kunna hitta sanningen – bara på att ständigt ta oss till en allt mindre felaktig beskrivning av verkligheten. Ingen forskare kan därför med yrkeshedern i behåll säga exempelvis ”Vi vet säkert att mänsklig aktivitet får jordens temperatur att stiga”. Inte heller: ”Vi vet säkert att GMO aldrig kan vara farliga att äta”.

Vetenskapligt konsensus
Vad man därför måste fråga sig är: Gör de flesta forskare som sysslar med frågan ungefär samma tolkning av de iakttagelser man gjort? Om en stor majoritet av forskarna i ett fält tolkar läget på ett sätt, och bara några enstaka säger tvärt om, talar man om att det finns ett vetenskapligt konsensus om saken. Vi kan i och för sig inte veta säkert att de har rätt – det händer av och till att det i slutänden visar sig att den lilla gruppen oppositionella bland forskarna har rätt. Men det är mycket, mycket sällan. Kanske i ett fall av tusen eller tiotusen.

Det vi ska intressera oss för är därför inte om vi lyckats hitta en forskare som berättar att något är ett problem, att det inte är det, eller att just tekniken QWZ är lösningen på problemet. (Man kan i så fall nästan alltid hitta en annan forsakre som försäkrar motsatsen.) Det vi ska fråga oss är istället: Finns det vetenskaplig konsensus kring att detta är ett problem eller ej, och om vilken lösningen i så fall bör vara? Det tar man inte reda på genom att leta efter och läsa enstaka vetenskapliga originalartiklar. Utan genom att läsa många olika översiktsartiklar, och se vilka policyuttalanden de olika samfunden av forskare i ett fält gör.

Tillämpa försiktighetsprincipen med försiktighet
Att vetenskapen aldrig ger helt säkra svar på en fråga innebär att man inte kan kräva att det ska vara helt bevisat att något är skadligt, för att man ska agera för att få bort det. Sådan hundraprocentig bevisning får man nämligen ytterst sällan, och de enstaka gånger man får det tar det så lång tid, att en massa skada redan hunnit ske. Det måste därför räcka med att det är oroväckande hög sannolikhet för att något ska vara ett problem, för att det ska vara befogat att försöka göra något åt det. Man talar om detta som försiktighetsprincipen.

Men av precis samma anledning kan man inte dra försiktighetsprincipen till den andra extremen, och säga att man bara ska tillåta sådant som hundraprocentigt bevisats vara ofarligt. För några sådana bevis går heller aldrig att få. Om vi krävde absoluta bevis för någots ofarlighet för att det ska tillåtas skulle vi bli tvungna att förbjuda det mesta. Till exempel mobiltelefoner, dataskärmar och TV-spel. För att inte tala om de flesta grönsaker vi äter idag.

Vi måste istället acceptera att hantera de besvärliga sannolikheterna. Acceptera att vi nästan aldrig kan få veta med absolut säkerhet om något är farligt eller ofarligt. Utan att vi måste lära oss att hantera och väga olika stora risker. Och att väga dem mot allt annat man måste ta hänsyn till.

– – –

Jag har gruvat mig mycket över ifall och hur vi skulle kunna skapa en miljöpolitik, som på en och samma gång kan accepteras brett i partiet, och fungera utåt. Den formel jag skissat här skulle möjligen kunna vara en fungerande utgångspunkt. I ett senare blogginlägg ska jag ge en snabbskiss över vad jag kommer fram till när jag försöker tillämpa den principen.

Henrik Brändén,
Bloggar politik på Henrik B och biologi på Henrik Bränden, molekylärbiolog.