Ang. #5 menar du att jag ska ha rätt att köra Windows 8 på min C64? Den behöver tydliggöras.

Rent generellt bra punkter, saknar dock vilka skyldigheter konsumenten ska ha, rättigheter är alltid bra men det måste finnas en balans mellan rättigheter och skyldigheter gentemot rättighetsinnehavaren.

Ang 5. JA om du lyckas porta koden så skall inget hindra dig från att köra win8 på din C64. på samma sätt som inget hindrar en kille från att montera lastbilsdäck på sin fiat500. Ang skyldigheter så kan du kolla upp konsumentköpslagen och konsumenttjänstlagen så ser du att de till 90% är rättigheter. Skyldigheterna fixar företagen redan i avtalen detta är avsedd att skapa en lägstanivå för konsumenternas rättigheter.

@Pontus

Jag är inte säker, men jag antar att man menar t.ex. som OEM-licenser av Windows som blir oanvändbara om man byter moderkort, eller som Mirror’s Edge som bara gick att installera fyra gånger, sedan var man tvungen att köpa en ny licens.

Punkt fem bör bara gälla rent juridiskt, eller spec:a ”artificiellt”. Annars blir det svårt att skriva datorprogram :P

Tack för ditt initiativ att formulera en konsumentpolitik åt PP!

Jag ifrågasätter att enskilda konsumenter alls skall behöva befatta sig med ”licenser” (det låter ungefär som om det gäller försäljning av vapen eller radiosändare). Det har aldrig behövts för böcker, tavlor eller videofilmer; varför skall det behövas för datorprogram eller databaser?

Punkt 2, 3, 6 och 7 är överflödiga beträffande konventionella medier, i och med att de följer av friheten att kopiera för privat (tidigare enskilt) bruk. Utvidga den friheten till att gälla alla medier generellt i stället för att räkna upp mer snävt avgränsade friheter som bara gäller digitala medier.

Att ”datorprogram” i upphovsrättslagen är kringgärdade med fler restriktioner än ”litterära verk” beror inte på att de är tekniskt mer komplicerade, utan på att produktionen av datorprogram fram till 1980-talet (ungefär) enbart vände sig till företagsmarknaden, inte till privatpersoner (konsumenter) på en massmarknad. Datorprogram ”publicerades” inte för att säljas över disk; de ”licensierades” till köpare som annars inte hade fått göra en enda kopia att använda (friheten att kopiera för enskilt bruk har aldrig gällt opublicerade verk).

De regler vi ser tillämpas för datorprogram är alltså i princip samma som de som gäller för opublicerade manuskript – ingen kopiering för privat bruk, inga citat. Sedan har man karvat ut enstaka undantag så att det skall vara tillåtet att framställa säkerhetskopior, men fortfarande krävs att man är lika rädd om dessa säkerhetskopior som om det bara funnes tio dyrbara, licensierade exemplar av programmet i hela världen – trots att försäljningen ligger närmare tio miljoner exemplar.

Punkt 1 och 5 föreskriver inte rättigheter för konsumenter, utan förbud för producenter. Jag är generellt sett tveksam till sådana förbud, inte för att de till sin innebörd skulle vara omotiverade, utan för att de är svåra att upprätthålla på ett konsekvent sätt. Ge gärna exempel på existerande förbud av det här slaget inom konsumenträtten, så att vi har något att jämföra med. Finns det exempelvis något förbud mot att sälja bilar utan motorer, vilket skulle kunna ses som en onödig teknisk begränsning? Jag vill inte att vi konstruerar en helt ny juridisk hybrid mellan straffrätt och konsumenträtt, ett system där näringsidkare riskerar böter för att de konstruerar produkter som konsumenterna finner svåra att använda.

Punkt 4, slutligen, innebär ett slags garantiåtagande att alltid ersätta en skadad eller förkommen produkt, där köparen visserligen får betala för mediet, men informationsinnehållet är gratis. Eftersom det i nuläget är praktiskt taget omöjligt att säga hur stor del av priset på en informationsbärare som betingas av just informationsinnehållet, så tvivlar jag på att det går att objektivt fastställa hur högt ”självkostnadspriset” är, och då blir den föreslagna rätten ganska meningslös.

Ett halvt relaterat exempel: När jag på 1980-talet ombesörjde inköp av traktormatat papper till institutionens skrivare, så fann jag att det otryckta papper vi ville ha generellt sett var dyrare än varianten ”pyjamaspapper” med ljusblå ränder som markerade raderna i grupper om tre (jag tror det var samma papperskvalitet i övrigt). Anledningen var tydligen att leverantören sålde så mycket större volymer av pyjamaspapperet än av det otryckta, att de volymoberoende kostnaderna för hanteringen av ännu en produkt i sortimentet (marknadsföring, administration osv) översteg kostnaden för att applicera ljusblå tryckfärg i produktionen.

Därför misstänker jag att bara administrationen av de kunder som kommer tillbaka till butiken för att mot uppvisande av kvitto på en förkommen DVD-skiva erhålla en ny skiva till reducerat ”självkostnadspris” kommer att kompensera för denna prisreduktion och mer därtill. Självkostnadspriset blir därmed högre än nypriset för samma skiva!

Nej, mitt råd är som sagt att ta ett helhetsgrepp på licensproblematiken och befria enskilda konsumenter från den avtalsmässiga EULA-skvadern, så kommer de fri- och rättigheter du räknar upp att följa med automatik. Alternativet är att vi avstår från flera av de rättigheter vi har i dag i takt med att allt fler informationsprodukter blir elektroniska.

Det bästa konsumentskyddet vore att hitta politiska medel för att motverka och avskaffa ”planerat åldrande”, där produkter medvetet tillverkas för att gå sönder snabbare så att vi måste handla nytt.

Se dokumentären Glödlampskonstruktionen.
http://svtplay.se/v/2799923/dokument_utifran/glodlampskonspirationen

Intressanta tankar av såväl Christoffer Willenfort som av Anders Andersson. Men jag är överlag tveksam till lagstiftning här…