Det är en intressant fråga. I det här radioprogramet diskuterar läkaren Gunnar Hagberg som är före detta ordförande till föreningen ”Rätten till en värdig död” och politikern Aurora Gullberg: http://play.radio1.se/catchup/4466

Rekommenderas att lyssna på för den som vill ha kött på benen för att ta ställning i frågan!

Detta är fullständigt ”livsfarligt” för ett samhälle. Särskilt för Sverige med sin fascsistoida historia! Vi har som jag påpekat i tidigare breddningsförslag inget säkert rättssamhälle, av tradition, utan vår kultur är ”praktiskt” orienterat. Alltså kommer dödshjälp att, i vissa situationer, betraktas som ett utmärkt medel att lösa ”vissa” praktiska samhällsproblem.
Ett införande av Ättestupan!
Tyvärr! Som politiskt parti måste PP vara mycket medveten om svensk historia och det svenska kulturen. Alla politiska moment som kan härledas till den kulturella bas som präglade Sverige särskilt första halvan av nittonhundratalet, MÅSTE MOTARBETAS!
Det finns alldeles för många paralleller redan nu med tidiga nittonhundratalet och att införa Ättestupan är bara att än mer ”Kratta manegen” för ultrafascister!

Det här handlar inte om att återinföra ättestupa.
Det här handlar om att ge människor ett värdigt sätt att dö på.

Min personliga referens till detta ställningstagande är:
Jag hade en kompis som led av en kronisk muskelsjukdom.
Han visste att han snart skulle dö, det var jobbigt för honom att han inte själv fick bestämma när och hur.

Historien slutade med att han illegalt införskaffade en metadontablett som han sköljde ner med alkohol.

Resultatet blev att han dog, på ett ovärdigt sätt.
2 personer blev dessutom anhållna för vållande till annans död.

Hade han bott i Nederländerna hade han förmodligen fått en värdigare död.

Det är inte vem som helst, deprimerade åldringar osv, som bör få hjälp att dö, utan det är just kroniskt sjuka som i alla fall kommer att dö en smärtsam död, som skall förbehållas rätten till en värdig död.
Snacket om ättestupa kan vi skippa tycker jag, det är inte det som det här förslaget handlar om.

Jag vet att det i många konkreta fall finns mycket ömmande skäl för aktiv dödshjälp. Jag är själv mycket rädd för att en dag ligga där som ett paket, utan att känna mening med ett fortsatt liv, och utan vilja att leva vidare, men samtidigt utan möjlighet att själv göra något åt det hela. Jag hoppas att jag har styrkan att själv klara av att hjälpa en nära vän, som i motsvarande situation ber mig om hjälp att avsluta livet. Men samtidigt anser jag att det bör fortsätta vara förbjudet att göra detta. Så fort man lämnar ett absolut förbud mot att ta en annan människas liv ger man sig nämligen ut på ett sluttande plan, där man aldrig passerar någon skarp etisk gränslinje ifall man successivt börjar luckra upp de kriterier och krav som sätts upp för att läkare ska få ta livet av en patient.

Detta är en jättesvår fråga tycker jag. Å ena sidan så håller jag helt med om att det i vissa fall är rätt att hjälpa människor att få ett värdigt slut och slippa lidande. Samtidigt har Henrik nog rätt i det här med sluttand plan och risken för missbruk också.

Tore nämner ett antal instanser som ska förhindra missbruk, men är det nog, och hur förändras vår inställning till dödande psykologiskt om vi börjar skjuta på gränsen?

Jag stödjer detta.

Per:
Om man har varit med om något som du berättar så är det lätt att ha din åsikt.
Fullt förståeligt!
Men nu är det politiska beslut vi resonerar om, inte mina och dina egna åsikter i sådana här i grunden moraliska frågor.
Henrik har just den uppfattning som man måste ha, i just politiska beslut.
När det gäller mina och dina personliga beslut så är ju dessa just personliga och det gäller att skilja på dessa och sin politiska uppfattning.
Frågan är egentligen inte särskilt svår….

Kan bara instämma med föregående inlägg !!
Denna rätten SKA vi ha och ges, “Rätten till en värdig död” …

RT …

Jag tror också att det kan leda in på en mycket farlig och otäck väg.

Jag tycker att denna debatten är ganska intressant.

Vissa kanske påstår att en läkares uppdrag alltid ska vara att försöka återställa en patients hälsa; men i situationer som dessa, vid obotlig sjukdom till exempel, där det är omöjligt att återställa patientens hälsa har vi enheter som den palliativa vården som tar hand om patienterna, varför förneka dem ytterligare verktyg att säkerställa ett så värdigt slutskede som möjligt?

Visst finns det saker som talar emot; vi vill inte rucka på gränserna för när och hur det ska vara tillåtet att ta en annan människas liv.
Det bör dock noteras att det handlar om personer som gör ett val om att avsluta sitt liv, personer som om de hade möjligheten att utföra gärningen själva troligtvis hade gjort det. En handling som idag inte är förbjuden. Att man tillåter en legitimerad läkare, som uttryckt en vilja att hjälpa patienter med tjänster av denna typ, att utföra handlingen åt patienten är för mig inte något speciellt problematiskt.
De lagstiftningar som finns idag (Belgien, Nederländera, Oregon, m.fl) kräver ett varaktigt och stabilt önslemål (man får inte ändra sig från dag till dag) och man måste bekräfta det både muntligt och skriftligt.

Ett intressant samtal kring de juridiska och etiska aspekter som finns kan ses här: http://urplay.se/Produkter/173892-UR-Samtiden-Aktiv-dodshjalp-ett-etiskt-vagval-Fragor-och-svar-om-aktiv-dodshjalp (kräver flash, jag rekommenderar pirateplayer). Det utgår ifrån en bok skriven av Wayne Sumner som kan vara bra att läsa om man vill fördjupa sig om hur det ser ut i andra delar av världen.