Far, far, mor och piratkopiorna

kopimigifteTinyTall 8250917511_5ec49b3988

Sedan Centerpartiet helt okynnes blivit allas favoritsamtalsämne så har många saker sagts om dem. Så var det innan också, förvisso, och en av de saker som sällan sades om dem då var att de skulle komma att utgöra en bildande kraft rörande skillnaden mellan äktenskap och reellt existerande sociala relationer.

Sedan hände det sig att ordet ”månggifte” fått ett plötsligt uppsving i användning igen. Helt oförhappandes.

Givetvis var Gudrun Schyman snabb på bollen, och klargjorde ett antal skillnader mellan äktenskapslagstiftning och reellt existerande sociala relationer. Jag skulle kunna parafrasera, men det är enklare att bara citera. Here goes:

Vad Feministiskt initiativ ville, och fortfarande vill, är att två eller flera personer som bor tillsammans och har en gemensam ekonomi/gemensamt ägande ska kunna registrera en juridisk/ekonomisk samlevnad. Det kan vara kärleksrelationer, men det kan också handla om gemensamt boende/hushåll där vänner valt att leva tillsammans, där syskon valt att bo ihop eller där man upprättat ett generationsboende.

Nyckelordet i det här resonemanget torde kunna sägas vara ”ägandeformer”. Och om jag nu ska parafrasera (ändå) så är huvudargumentet att när nu äktenskapslagstiftningen och de reellt existerande sociala relationerna skiljer sig åt, så är den rätta vägen framåt att förändra det ena så att det överensstämmer lite mer med det senare.

Inget märkligt med det. Så fungerar det med all lagstiftning – lagar stiftas en gång i tiden, och fortsätter vara som de är så länge de fortsätter fungera. När de av någon anledning slutar fungera som de ska, så förändras de för att åter fungera som det är tänkt. Och i dessa tider där den traditionella kärnfamiljen är allt annat än normaltillstånd – tja, det är dags för en översikt av gällande lagstiftning, helt enkelt.

Någonting som ibland sägs av mina partikollegor nu i dagarna i skulle kunna sammanfattas som såhär: ”whew! Tur att vi i Piratpartiet inte driver en sådan fråga!”.

Vilket, förstås, är precis så dumt som det låter. Eftersom vi gör det, har gjort det sedan dag ett och uttryckligen bildades för att göra just det.

För vad är väl svärmkultur, remixarbete, frigjord fildelning, kopimi, wikiskrivande, copyleft och all annan nätkultur om inte ett enormt intellektuellt polyamoriserande av allt vad ägandeformer heter? Ett enormt avsteg från den förväntade norm som ställs upp av den reellt existerande lagstiftning som idag ställer till med så mycket bekymmer för så många.

Fast det är ju klart. Upphovsrätt är inte detsamma som äganderätt. Att hävda någonting sådant är ju trots allt samma sak som att hävda att monogama giftermål är den enda formen av reellt existerande social relation –

Yep.

Skillnaden mellan utformningen av det juridiska ramverket rörande sociala relationer och de reellt existerande sociala relationerna är inte helt oviktig i fallet nätkommunikation (vilket märks inte minst eftersom vissa envisas med att kalla den ”piratkopiering” – notera gärna parallellen till ordet ”oäkting”). Och avståndet mellan en översikt av en lagstiftning som inte längre reflekterar de reellt existerande sociala relationerna mellan människor och en översikt av en lagstiftning som inte längre reflekterar de reellt existerande sociala relationerna mellan människor – är kortare än en kanske tror. Om en tänker lite närmare på saken. Vilket vi – Piratpartiet – i rimlighetens namn faktiskt kan förväntas ha gjort.

Inte sant, ärade partikollegor?

Marcus Schmidt finns på blogg och Facebook. som Magnihasa. Inlägget tidigare publicerat på hans blogg.
Foto: TinyTall

Kommentarer

Simon Lindgren skrev

Jag kan inte förstå varför folk har inte problem med månggiften. De flesta människor idag kan acceptera homsexuella, biosexuella och andra mindre vanliga läggningar men tydligen inte månggiften.

Stefan Rhodin skrev

Varför ska myndigheterna lägga sig i vem eller vilka jag gifter mig med, så länge det är på jämlika villkor?

Eric Lindroth skrev

Det är väl just de jämna villkåren som är problemet, oftast.

Jag kan helt hålla med om att vi bör stödja detta, om än inte som en kärnfråga. Om man ska ha någon form av partnerskap bör detta vara helt blint för hur många som ingår i det, och vilka kön som ingår i det.

Att dra liknelsen till piratkopiering känns dock lite väl långsökt.

Eric Lindroth skrev

@ Kristoffer Jakobsen – Ursäkta om detta verkar som ett påhopp (vilket det inte är menat som), men jag vill bara få det sagt:

Att man har liknande åsikter i en fråga betyder inte på långa vägar att man samarbetar på andra plan. Och även om det gjorde det, visar det väl ändå mer integritet och principfasthet att man står för sina åsikter, även om ens politiska moståndare har samma åsikt?

Om vi ställer oss emot en fråga bara för att något annat parti stödjer den skulle vi bli det tomma protestparti som media ser när de tittar på oss, och därmed lika värdelösa som de sittande partierna. Om vi börjar slå in på den vägen finns en klar risk att vi hamnar i samma partipolitiska sörja som de sitter fast i, och att vi tappar vår politik. Vilket skulle vara illa, för att uttrycka det milt.

Kom hellre med argument om varför det är en dålig idé, så att vi kan ta ställning till det utifrån våra egna åsikter.

Stefan Rhodin skrev

Eric Lindroth – Med din kommentar att det just är de ojämlika villkoren som är problemet antar jag (men jag kan såklart ha fel) att du menar den gängse bilden av en muslimsk patriark med ett antal fruar. Där kan jag hålla med dig om att jämlikheten kan vara ett problem, även om det inte behöver vara det. Vad jag menar är att vi måste komma förbi den tanken. Det viktiga är väl egentligen om myndigheterna ska lägga sig i det – behöver vi en lagstiftning som reglerar det? Ja, en som säkerställer att alla involverade är med på det under jämlika villkor. Något annat ska inte staten lägga sig i, för vad ska vi egentligen ha staten till? Jo,att skydda medborgarna och ge de möjlighet att utvecklas och växa till egna, fria individer. För sakens skull vill jag bara poängtera att jag själv inte vill ingå månggifte. Jag är gift med en kvinna och det räcker mer än väl:). Däremot anser jag att om andra vill göra det ska staten hålla sina fingra borta!

Eric Lindroth skrev

Nej, jag menade mer allmänt att villkoren för partnerskap inte alltid är lika – att samkönade partnerskap inte har (eller i alla fall har haft) samma status som den heterosexuella motsvarigheten, och heller inte samma rättigheter.

Det jag menade är att de borde vara samma inför lagenoch samhället, oavsett vilka, och hur många, som är inblandade.

Danielle Aykroyd skrev

Copyright holders frequently refer to copyright infringement as theft. In copyright law, infringement does not refer to theft of physical objects that take away the owner’s possession, but an instance where a person exercises one of the exclusive rights of the copyright holder without authorization.

Tommy Mogren skrev

Om man ska driva detta så bör man nog passa sig för att över huvud taget blanda in orden giftemål och partnerskap någonstans i resonemanget. Som jag fattar det så handlar förslaget om den praktiska och juridiska biten i delat ägandeskap och delat arv, och inte alls om kärleksrelationer.

Nu hittar jag bara på, men svärmägande och svärmarv eller liknande kanske vore bättre ord?

Och man kanske kan låsa svärmägandeskapet till ett/flera objekt istället för att personerna ska utropas som permanenta svärmägare tills döden skiljer dom åt, som om det vore något slags giftemål? Vilket det alltså inte handlar om om jag förstår saken rätt.

Mitt tips är alltså att skifta fokus bort ifrån diverse kärleksrelationer helt och hållet i denna fråga, och istället fokusera på svärmägande och svärmarv för enskilda fysiska objekt och digitalt svärmägande.

Simon skrev

Är inte ditt förslag väldigt likt lösningen som tidigare kallades för registrerat partnerskap? Registrerat partnerskap blev ju vid tidpunkten det begav sig i princip homoäktenskap, eftersom hetrosexuella inte fick ingå partnerskap och homosexuella vid den tidpunkten inte fick gifta sig. Det kritiserades för sin diskriminerande struktur.

Simon skrev

Personligen har jag aldrig förstått varför en stat ska lägga sig i hur människor ska leva per automatik.

Men att ta bort statens inblandning innebär att en kyrka eller ett borgligt arrangemang själva kan få bestämma vilka vuxna myndiga individer dem vill viga eller förneka att viga, utan att det finns en lag som reglerar detta.

I ett system där Människor själva får bestämma över en sådan privatsak via privata kontrakt där man respekterar människors frivilliga deltagande i sådana kontrakt, så får man va beredd på att kyrkor som vägrar ge servicen att viga homosexuella också får existera, samt tala öppet i sina samfund om vad de anser vara synd utan att det klassas som hets emot folkgrupp.

För ska man respektera människors rätt att få göra ett val baserat på en åsikt, känsla eller förstånd, så måste man också tillåta människor få uttrycka detta verbalt. Så denna fråga handlar om så mycket mer än själva sakfrågan.

Ska man gå ett steg längre borde detta också innebära att en privat restaurang får bestämma vem dem vill servera mat. Om en kyrka får välja vem dem ska ge en viss service till utan statens inblanding, så borde väl en restaurang få ha samma rättighet. I så fall får en restaurang i privat regi säga att han inte vill serverka mörkhyade afrikaner. Och det är i det läget som den här frågan blir komplicerad.

Jag tror inte Gudrun Schyman är så konsekvent i sin politik när hon förespråkar privata kontrakt, frågan är om detta förslag är det. Eller om man ens reflekterat över detta.

För man måste väl som sagt bestämma sig för om man vill att staten ska bestämma vilka privata kontrakt som ska va tillåtna, eller om privata kontrakt ska få ske frivilligt utan statens inblandning även om skälen till dem är homofoba eller rasistiska.

Mårten skrev

Det du tar upp är hur man ska sätta gränser för diskriminering i samhället. Det är en intressant fråga men jag tycker inte riktigt den är relevant just här.

Detta handlar först och främst om separation av kyrka och stat. I min mening bör inte staten lagstifta om de religiösa sakramenten, därmed framstår Gudrun Schymans resonemang som mera logiskt kan jag tycka.

Frågan om diskriminering är mer generell. Ska man acceptera att religiösa samfund vägrar anställa vissa grupper i samhället utifrån kön, härkomst eller sexuell läggning? Ska man acceptera att vissa grupper vägras servering på en viss restaurang? etc.

Hur mycket staten/samhället bör gå in och reglera är inte alltid självklart, men det är en större diskussion som nog hör hemma i ett eget breddningsförslag.

Simon skrev

Men min poäng och frågeställning handlar just om vad man öppnar upp för angående diskriminering om Staten inte ska lagstifta om kyrkans cermonier etc. Vem bestämmer då hur kyrkans cermonier ska tillämpas, det blir väl varje enskild kyrka eller samfund som får ansvaret då?

Och om man då som kyrka har den friheten att få bestämma vem man ska ge service till som exempelvis giftemål, ja då borde ju andra i samhället få ha samma rättighet. Det blir ju en så kallad ägandefråga, där man väljer att få göra vad man vill med den egendom och vara, service som man ”säljer” Det kan man väl inte bortse ifrån, eller ska kyrkan få ha andra rättigheter än andra? Det är väl diskriminerande?

Gudrun Shyman vill väl att staten ska tillåta månggifte och då måste väl rimligtvis det också kunna ske månggifte i kyrkan, eller ska kyrkan få undantagstillstånd om dem vill? Blir inte det en fråga om diskriminering då?

Det är som sagt två helt olika metoder som finns till buds enligt mig med extremt olika konsekvenser, som oftast förbises. Jag själv är väldigt kluven i denna fråga, för det finns en risk att man i sin strävan efter frihet blir tollerant emot dem intolleranta om man lämnar staten helt utanför.

Men som sagt att ha en stat som kräver att saker utförs som går emot andras övertygelse kan ju också va en öppning för kontroll över människor i större grad som kan användas emot människor som vill leva på ett annorlunda sätt. Ska staten vara en smakpolis som lägger sig i hur människor vill leva och vem dem vill handla eller göra något för.

Mårten skrev

Jag håller med om att det du skriver är ett svårt problem, men det existerar ju oavsett om man skulle tillåta andra former av registrerade partnerskap eller ej. Därför kan jag inte riktigt hålla med om att ett sådant förslag skulle öppna upp för något nytt problem?

Simon skrev

@Mårten (den 7/3 2013 kl. 22:12)
(Kunde inte svara dig direkt pga tekniskt problem)

Nu förstår jag inte riktigt vad du menar. Antingen så väljer man att tillåta månggifte via staten, eller så väljer man att staten inte ska lägga sig i alls vilka typer av giftemål som ska va tillåtna. Det är två väldigt olika sätt att hantera detta på med väldigt olika konsekvenser.

Eller så inför man en sorts partnerskap modell utanför kyrkan, men det kommer i slutändan leda till samma sak som hände när homosexuella fick partnerskap, man krävde att man skulle få bli gift i kyrkan, eftersom man kommer hävda att man blir diskriminerad för att man inte får gifta sig som alla andra, vilket naturligt blir nästa steg.

Så i slutändan så måste man besluta om man ska ha en stat som tillåter månggifte eller en stat som ställer sig utanför.

Det jag regerar på är också att många använder sig av argumentet att staten inte ska lägga sig i hur människor lever sina privatliv utan att ens verka reflekterat över vad det faktiskt innebär. Det är inte samma sak som att staten lagstiftar specifikt vad som ska va tillåtet. Det är som sagt stor skillnad på det och att tollerera människors fria vilja att få leva som de vill och ha vilka cermonier de vill under frivilliga kontrakt där man också ger folk rätten att utesluta andra.

Simon skrev

@Mårten (den 7/3 2013 kl. 22:12)

förtydligande. skillnaden är att det skulle bli lagligt att diskriminera om staten tog bort äktenskapslagstiftningen helt. Om man däremot utökar, ändrar definitionen av äktenskap i äktenskapslagstiftningen så lägger man sig i hur religiösa sällskap måste hantera sina cermonier. Om man startar en nytt sorts partnerskap så kvarstår frågan varför detta inte är tillåtet i kyrkan. För det lär ju bli tillåtet med månggifte i moskeer.

Mårten skrev

Simon, jag ser det borgerliga och religiösa äktenskapet som två separata saker:
a) Dels finns lagen som främst reglerar ekonomiska förhållanden mellan parterna.
b) Dels finns det olika religiösa riter.

Så som jag förstår F!’s förslag så vill de låta alla som vill ingå i ett registrerat partnerskap och få de ekonomiska fördelarna (och ansvaret m.m.) som det innebär att göra det.

I viss mån så öppnar det upp för religiösa församlingar att vara mer diskriminerande i sina riter men jag menar att de redan är det i många andra sammanhang idag (kvinnliga präster t.ex.), därför är det ett större och mer generellt problem som redan existerar oavsett hur man vill göra i denna fråga.

Huruvida homosexuella ska få gifta sig i kyrkan har hitintills handlat om det överhuvudtaget skulle vara möjligt enligt lag vilket det nu är. Enskilda präster har fortfarande rätt att neka och det är fritt fram för olika samfund att diskriminera när de utför sina riter så vitt jag vet.

Simon skrev

ja, dagens system är ett halvdant godtyckligt system där religösa organisationer kan förneka människors lagliga rätt till service om dem är homosexuella. Känner inte till många andra verksamheter som har den här typen av undantagstillstånd, det skulle va kungahuset och riksdagen i så fall.

Därför anser jag att man måste bestämma sig, antingen har alla rätt till den här typen av undantagstillstånd eller så har ingen det, men det får väldigt olika konsekvenser.

Förmodligen är FI förslaget om utökad möjlighet till partnerskap första steget till att ställa oss inför den frågeställning som jag tar upp. Jag tror FI anser att inga undantagstillstånd ska finnas överhuvudtaget om de skulle få regeringsmakten.

Maja skrev

Det är lätt som man eller kvinna i Sverige tycka att månggifte ska vara tillåtet, då man ganska lätt och enkelt kan låta bli att ingå i det om man själv inte vill.

Detta är dock inte lika lätt för kvinnor i länder som nu har månggifte. Månggiftet och vad som ofta följer med det kanske är en av anledningarna till varför de flytt.

Man ska inte snacka så mycket om saker man inte kan föreställa sig. Det är så lätt att säga att allt ska vara tillåtet när man inte drabbas själv.

Simon skrev

Den stora skillnaden är ju att möjligheten att bryta kontraktet om månggifte skulle vara betydligt enklare i Sverige tillskillnad från andra länder med månggifte som styrs av religiösa dogmer.

Det skulle kunna öppna upp för att många kvinnor som inofficellt ingår i månggifte i Sverige idag, skulle kunna gå ut med öppet att de ingår i ett månggifte i ett annat land. Och då få en laglig plattform att skilja sig och dessutom kunna kräva en ekonomisk andel från det tidigare gemensamma hushållet, som de vill bryta upp ifrån.

Skulle säkert bli enorma protester från muslimskt håll att svenska staten gör det enklare för muslimer att skilja sig i Sverige än vad det är i deras hemländer. JA som sagt den här frågan är mycket större än vad folk verkar tro.

Mårten skrev

Ingen får tvingas att ingå partnerskap mot sin vilja i Sverige, dessutom har man alltid rätt att skilja sig.

Jag kan mycket väl tänka mig att, precis som i ett vanligt förhållande, så kan ett förhållande mellan flera parter vara dåligt. Det finns många former av destruktiva förhållanden men lagen vare sig förbjuder dem eller tillåter dem i någon egentlig mening idag. Det är bara så att det finns speciella regler för vissa typer av förhållanden som reglerar vilka rättigheter och skyldigheter man har gentemot varandra, vem som ska ärva vad, osv.

De som de facto lever i andra typer av förhållanden idag står utanför det skydd som lagen nu ger.

(F! förslag gällde inte bara månggifte utan att staten inte ska lägga sig i vilka förhållanden människor frivilligt väljer att ha.)

”Man ska inte snacka så mycket om saker man inte kan föreställa sig. Det är så lätt att säga att allt ska vara tillåtet när man inte drabbas själv.”
Man kan vända på det också: Det är så lätt att säga att allt ska vara förbjudet när man inte drabbas själv.

Lämna ett svar till Danielle Aykroyd Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>