Piratpartiet är egentligen det mest konservativa parti som någonsin funnits.

Det här kanske låter som ett märkligt påstående, men det blir desto mindre märkligt när två tankar tänks samtidigt. 1: vad är konservatism? och 2: vad är samhällsförändring?

Det finns en uppfattning om att konservatism är ett stofilt fasthållande av det gamla för det gamlas skull. Att det hela går ut på att saker var bättre förr, och att samhället på det stora hela blir bättre ju mer det liknar den tid som flytt. Vilket, onekligen är en passande beskrivning av väldigt många generella nejsägare, men rent politiskt så är konservatism någonting helt annat.

Politisk konservatism är tanken att samhället bara klarar av en viss mängd förändring i taget, och att det därför är bäst att ta det lugna före det osäkra. När politiska förändringar väl ska genomföras, så bör de genomföras på ett sådant sätt att samhället, medborgarna och alla andra berörda parter hinner anpassa sig till dessa. Det vill säga gradvis, över tid och utan plötsliga dramatiska rörelser.

Det finns flera anledningar till denna försiktighet. En är att det ska vara möjligt för vanliga människor att förutsäga vardagen – politiskt initierade förändringar kanske kommer att inträffa, men de kommer inte att ske över en natt. Det kommer att vara möjligt för företag, organisationer och privatpersoner att förbereda sig för de förändringar som är på gång, och eftersom det funnits tid att förbereda sig ordentligt för de nya förändringarna så blir dessa genomförda så mycket smidigare. Det ger alla berörda parter en rimlig chans att delta i förändringsprocessen, och förankrar därmed övergången från det gamla till det nya i tidsandan.

Långsamt men stabilt, med andra ord.

En annan anledning till att förändra med måtta ligger i att det är fenomenalt svårt att skapa sig en rättvisande bild av hur samhället fungerar. Samhället är, trots allt, rätt stort, och alla försök att reducera det till en enkel modell drabbar förr eller senare samman med fenomenet att samhället är större än modellen. Vilket, onekligen, är något av ett bekymmer – särskilt när det obönhörligen visar sig att det är modellen som har fel. Och när det händer, så vill man inte upptäcka att man förändrat samhället för mycket utifrån ett felaktigt underlag.

Det är bättre att i stället ta det lugnt och utgå från det som bevisligen fungerar i praktisk handling. Framsteg genom försiktig tillämpning.

En tredje anledning är att det är dumt att lägga alla ägg i en och samma korg. Vilket på sätt och vis följer av det nyss sagda, men också av att det är väldigt lätt att måla upp scenarier där allting blir kanon bara någon enskild faktor blir fixad. Efter revolutionen, efter att vi uppnått full sysselsättning, efter [vadsomhelst] blir allt bra. Vilket de kanske eller kanske blir; rent politiskt så innebär dock en sådan hållning att man inte behöver ta ansvar för mindre men akutare problem som råkar finnas här och nu. Det är lätt att förblindas av den större visionen och glömma bort att politik i praktisk handling behöver utgå från vardagen så som den är, och att ett konkret svar nu är värt fem hundra potentiella svar i framtiden.

Politiskt ansvar tas inte av sig självt, och den som stirrar sig blind på abstrakta framtider lämnar walkover till andra att utforma den konkreta samtiden.

Om vi kombinerar orden stabilitet, försiktighet och ansvar, så får vi fram kärnan i den politiska konservatismen. Låt oss nu gå vidare med samhällsförändringen,

Det går inte att förneka att samhället står inför enorma sociala, kulturella, ekonomiska och politiska förändringar. Vissa vill hävda att internet är det största som hänt sedan tryckpressen; jag vill snarare påstå att det är det största som hänt sedan fabriken. Aldrig tidigare har det varit lättare för folk att komma i kontakt med varandra. Aldrig tidigare har den kulturella skaparkraften varit så enorm. Aldrig tidigare har avståndet mellan näringsidkare och konsumenter varit så kort. – Aldrig har förmågan att mobilisera sig politiskt varit så brutalt närvarande.

Det är nya tider. Bättre tider. Förändrade tider, förändringens tider.

Men. Och det här är ett stort men. Det är inte Piratpartiet som orsakat de förändringar som samhället genomgår, och det är inte inte heller Piratpartiets uppgift att orsaka dem. Internet fanns trots allt innan Piratpartiet, och alla de förändringar som det medfört har utan vidare pardon inträffat utan partiets medverkan.

Vilket är helt som det ska vara. Piratpartiet tillkom inte för att skapa den samhällsutveckling vi ser runt omkring oss, utan för att skapa bättre politiska förutsättningar för att den ska kunna fortsätta av sig själv. Vårt jobb är inte att bygga morgondagens Wikipedia, utan att göra det solklart för alla inblandade att de inte kommer att sättas i fängelse för att de försöker.

Vilket, i dagsläget, är precis vad som händer. De massiva sociala, kulturella, ekonomiska och politiska förändringar vi står inför ses med massiv skepsis, och de mest långtgående åtgärder vidtas för att försöka omintetgöra dem.

Vi har Ipred, som utan omsvep kriminaliserar vardagligt beteende, utan någon som helst förklaring eller folklig förankring. Vi har FRA-lagarna, som betraktar all digital kommunikation som statlig egendom. Och vi har datalagringsdirektivet, som enligt alla objektiva kriterier innebär en mer omfattande övervakning än någonting som DDR sysslade med. Och allt detta i syfte att försöka förhindra den samhällsutveckling som redan har inträffat omkring oss.

Det är, på det stora hela, den mest radikala samling lagar och politiska åtgärder som någonsin skådats.

Det är inte Piratpartiets uppgift att driva den samhälleliga utvecklingen framåt. Den klarar sig trots allt rätt bra på egen hand, vilket inte minst alla misslyckade försök att stoppa den visar. Men det vore bättre för alla inblandade om vi kunde föra in lite stabilitet, försiktighet och ansvar i den politiska processen, så att vi slipper se än värre radikala tilltag i framtiden.

Det finns inga tecken som tyder på att de andra partierna kommer att bli mindre radikala framöver. Men när vi nu breddar vår politik, så är det bra att hålla i åtanke vår tillhörighet till den konservativa delen av den svenska politiken.

Må samtiden ges möjligheter att utvecklas till den framtid vi redan lever i. Och må framtiden bevaras från de radikala politiker som offrar stabilitet, försiktighet och ansvar till förmån för en känsla av gårdagens nostalgiska trygghet.

Framtiden är redan här. Den politiska radikalismen till trots.

Marcus Schmidt

Marcus skriver bland annat på Magnihasa och twittrar som @piratkatt.