Om produktion av kultur och kunskap

I Piratpartiet talar vi om ”Fri Kunskap” som något positivt och vi är väl medvetna om att den nuvarande upphovsrätten är ett hinder för den fria kunskapen, och bör reformeras. Men vi är ensidigt emot hur det är nu. Jag tror inte att det är tillräckligt. Jag tror att politik handlar mer om vad man är för, och hur man skall skapa miljöer och regler som underlättar en utveckling mot det man vill ha.

De som försvarar dagens upphovsrätt vill gärna kalla skapelser av människans intellekt för ”property”, som om det handlade om ägande. Det kan man verkligen ifrågasätta, både filosofiskt och fysikaliskt, om enkelt kopierbara immateriella skapelser kan ägas och vad det i så fall skulle vara för vits med det. Och det ifrågasätter vi i Piratpartiet.

Men låt oss för ett ögonblick acceptera deras påstående att kultur och kunskap kan ”ägas”. Då blir den politiska utmaningen att skapa sådana miljöer och regler att en så stor del som möjligt av allt skapande sker ”oägt”.

Oägt skapande
Vilka former av skapande av kultur och kunskap som ger ett ”oägt” resultat finns då? Jag urskiljer tre

1. Kollektivt skapande. Många människor i en svärm skapar något tillsammans. Man kan peka ut personer som bidragit mera, men slutresultatet kan ingen enskild göra anspråk på. Exempel är sådant som wikipedia, fria mjukvaror och så vidare.

2. Folkloristiskt skapande. Plötsligt finns resultatet bara där, och ingen vet var det kom ifrån. Exempel är sådant som nya ord i språket, äldre ortnamn, folksånger och sådant. Det finns en upphovsman, men ingen vet vem.

3. Oavsiktligt skapande. Någon gör något i ett bestämt syfte, men nyttan av användning blir i en helt annan, som upphovsmannen inte är intresserad av, inte hade för avsikt att åstadkomma och inte kan kräva ”ägande” av. Man kan kalla denna skapandeform för ”mefistofelisk”, efter Mefistofeles i Goethes Faust som var ”Del av den kraft vars lott; är alltid vilja ont och alltid verka gott”.  Exempel är patentsystemet där summan av de mångas monopolistiska strävanden blir en fri teknisk encyklopedi.

De här tre skapandeprocesserna kan man fästa politiska etiketter vid. Nummer 1 är något många vänstermänniskor tycker om. Nummer 2 är konservatismens höga värdering av det som finns, som alltså bevisat sitt värde genom att överleva. Nummer 3 påminner om Adam Smiths ”osynliga hand”, där summan av individernas avsiktligt egoistiska ansträngningar blir till ett oavsiktligt gemensamt gott. Ett marknadsliberalt ideal.

Så ser vi att skiljelinjen mellan skapandeprocesser som ger ”oägda” och ”ägda” resultat skär rakt igenom vänster-högerskalan.

Ändra balansen
Jag vill att politiken skall underlätta för skapandeformer som sker på något av de tre nämnda oägda sätten. Jag vill att man skall försöka föra över nu ”ägda” produktionsformer till ”oägda” enligt ovan, där det går.

Först måste man urskilja hur det ser ut nu. Vi måste vara tydliga med vår positiva inställning till deltagarkultur i allmänhet. Först till deltagarkultur på Internet och inom fria mjukvaror (som Mikael Nordfeldth efterlyst). Men också till deltagarkultur away from keyboard.

Sedan måste vi fundera över hur kultur- och kunskapskapande former som nu ger resultat som är ägda,  skulle kunna konstrueras om till att passa in i någon av de tre formerna ovan och istället ge oägda verk.

Motioner
På det avslutade vårmötet bifölls en motion som jag tycker passar in i detta, Anton Nordenfurs om friare åtkomst till vetenskaplig forskning. I dagsläget är detta resultat ofta ”ägt”. Genom  krav på att det som finansierats gemensamt också skall kunna användas fritt åstadkommer man en mefistofelisk skapandeprocess (Nummer 3) – den enskilde forskarens drivkraft är äran bland sina likar, och hon eller han förlorar inget eller mycket lite på att forskningens resultat är fritt. Egoistisk ärelystnad till den allmänna nyttans fromma.

Själv låg jag bakom två motioner som inte gick igenom som passar in i punkterna. En om ett erkännande av supporterkultur (Nummer 1), och en om folkloristisk namngivning av platser (Nummer 2). Att de inte gick igenom är emellertid kallt kaffe nu,  och spilld mjölk som jag inte gråter över. Men om någon tyckte de förslagen var stolliga, så ”Fastän detta är galenskap, så är det likväl metod deri” (Shakespeare: Hamlet).

Framtiden
Jag vill se en kultur- och kunskapspolitik för Piratpartiet som aktivt erkänner, understödjer och främjar skapandeprocesser som ger oägda resultat. Så i den pågående breddningen, och till höstmötet: Gärna mera galenskap, men metod däri, tack.

Bengt Jonsson (Viktualiebrodern)

(Detta har redan stått på min egen blogg, ber om ursäkt för upprepningen)

Kommentarer

Calandrella skrev

Intressanta tankar. Din utgångspunkt, att vi måste vara för grejer, inte bara emot, delar jag helt (och detta gäller f.ö. ej alls enbart kulturfrågor). Tack för inlägget! :-)

Uppdelningen i tre olika sorters oägd kultur kan visserligen kritiseras på mer formella grunder – många kulturella verk är idag oägda på grund av ren ålder (vilket iofs kan hänföras till 2 om den vidgas till ”Gammal kultur” i allmänhet) – men tanken bakom gillar jag, särskild den ideologiska analysen. På motsvarande sätt kan man se att immaterialrätten i dagens form även har stöd hos de olika ideologierna: socialismen vill (missriktat) skydda de ”stackars skapande arbetarna” från snyltare som inte respekterar arbete, konservatismen vill behålla den gamla upphovsrätten som ”fungerat så väl” (det har den inte, men så brukar vissa konservativa resonera om allehanda dåliga gamla ting) och liberalismen vill se upphovsrätten som något slags naturrättsligt grundad ”äganderätt” (vilket det inte är, men en del självutnämnda liberaler påstår det). Just denna ideologianalys kan vara av stor vikt för att inse de etablerade politikernas syn på saken, och kunna ändra den (sen så är väl iofs ett stort problem att politikerna inte drivs ideologiskt utan snarare pragmatiskt idag…).

De konkreta förslagen som röstades ned har jag inte läst eftersom jag inte var aktiv på vårmötet (jag vet, jag är eller var en dålig pirat), men erkännande av supporterkultur (om du menar sportanhängare och/eller fandom av mer traditionell kultur, som t.ex. Harry Potter-fandom, och all den gemenskap och fan-fiction sådant skapar) låter som något som kan vara bra om det leder till något konkret – typ att sådan verksamhet kan få bidrag/mindre moms/på annat sätt konkret gynnas – men rätt onödigt/flummigt-looking om det bara handlar om att staten ska erkänna den kulturformens existens (se på hur det blev med beslutet angående folkmordet som riksdagen erkände, som många på strikt staten-ska-öht-inte-”erkänna”-grejer-mässig grund kritiserade).

Folkloristisk platsnamngivning – om du menar att platser ska namnges inspirerat av folktron alternativt att folkminnets namn på platser ska upphöjas till officiella sådana – kan säkert vara bra, men det blir lite som sommartidsfrågan över det hela: extremt detaljmässigt ställningstagande som snarare framstår som löjligt (även om det, som i detta fall, inte är det) och då det gäller frågor av såpass liten vikt utifrån våra principer (stärkt medborgar- och männniskorätt, reformerad immaterialrätt, stärkt kultur) är sådana mer populistiska/pragmatiska/valvinnande hänsynstaganden relevanta.

Anton Nordenfur skrev

Extremt vettiga idéer som jag tror få pirater inte håller med om. Det är en mycket viktig synvinkel för partiet som jag tycker att vi ska anamma väl, och jag tror vi har en stor chans med bland annat open access-motionen som du nämnde.

Lämna kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>